Jag är iväg i veckovis.

Min tanke med bloggen var att försöka vara så aktiv som möjligt. Men jag ser mig själv rymma ifrån verkligheten oftare än vanligt och är iväg veckovis.
Där jag bara tillåter mig att glida runt i gatulampor och absolut inget ansvar än att se till att jag hamnar i säng ensam och utan större men för livet.
Någon blogg som vill ha ett samarbete i att försöka vara så aktiva som möjligt och inspirera varandra?
Har letat reda på en av mina bärbara datorer sen förr som jag hoppas kunna återuppliva att bli en kamrat på resor.
Hittar jag en ladd-sladd till min iPad kan den bli en följeslagare, trots att jag är beroende av Photoshop och Lightroom.

Midsommar har kommit och gått. Jag har ännu en gång spenderat mycket tid i Malmö. Min kära hemstad. Tanken var inte att spendera midsommar i Malmö, men det bara föll sig så. Och jag omfamnar möjligheten att kunna styra min tid hur jag vill.
Var ju bara trevligt, att få anledning till att anända läppstift som jag var orolig skulle hamna på tänderna.
Men efter ett par glas med Prosecco så löser sig den biten av sig själv.
 
Snapchat-filter med krans tillsammans med Primus på midsommar.



Dom där försöken att distrahera tankarna i huvudet.

Har varit iväg i min hemstad Malmö i nästan en hel vecka. Att komma iväg så är fantastiskt. Man släpper alla kraven hemvid och bara tar dagen som den kommer. Krav som tvätt, städ och dylikt försvinner. Visst, jag är vuxen och kan helt släppa det när jag vill och låta hela huset falla ihop. Men som sagt, jag är vuxen.
Så det gör man ju ändå inte trots att det är ibland det man behöver. Men hemifrån har man inte dom kraven.

 
Veckan började att jag landade i Burlöv hos min syster. Det var nationaldagen och strålande väder så vi packade in bebis och allt i bilen och körde ner till Västra Hamnen. Där avnjöt vi en kall öl och spelade beach-volley. Vi vågade oss också på att doppa tårna, men Öresund är så mycket kallare än Laholmsbukten.
Dom bjöd sedan på indiskt som vi förtärde på deras altan. Allt mycket lugnt och stillsamt.

Färden förde mig sedan in till Malmö på fredagen för att passa hund. Fadern och styvmodern skulle iväg under kvällen, så jag fick äran att se efter Primus, hunden, under kvällen. Avkopplande att leka med hund. Och eftersom dom hade gått lång runda och gjort i princip allt, så var jag bara som sällskap. Extra avkopplande.

Lördagen började med champangefrukost för jag skulle iväg på möhippa. Tog mig den friheten att börja i tid. Något jag aldrig har gjort förr, så det var en ny upplevelse. Det gjorde ju var och varannan när man tog studenten. Men jag var väl mer ordningssam när jag var ung än vad jag är idag?
Möhippan var en överraskning för min svägerska som bor annars i Schweiz. Hon vart bara norröver för att prova ut klänningarna till brudtärnorna, så då passade vi på.
Och vi lyckades överraska henne. Kvällen följdes av lekar, presenter i form av minnen vi har av bruden och hon fick gissa sig till vem som hade gett vad och vad det kan vara för minne. Hon fick även måla ett konstverk av sin blivande make.
Det fortsatte även ut i Malmös nattliv, där tydligen om man är tidig kan man komma in gratis på vissa ställen. Who knew!

 
Var faktiskt inte bakis på söndagen. Förväntade mig att man skulle vara däckad. Men det hjälpte ju inte direkt att pappa betedde sig som man vore tonåring igen och skrek på mig nere ifrån trappan att jag skulle gå upp.

Pappa: Är du vaken? Gå upp nu!
Jag: NEJ!
Pappa: Jo! Hur gammal är du?
Jag: Jag är FEM år!
Pappa: Jamen kom ner då så får du leka med barbies!
Jag: NEJ!

Så fortsatte det ett bra tag, tills jag fick ta tag i mig själv och stiga upp. Avslutade veckan att stanna över hos syster igen och mysa med bebis.

 



Försäkringskassan och havssalt i håret.

Med måndagar så kommer ju även vardagensmåsten och dagens var ett samtal med försäkringskassan. Wow! Jag har aldrig varit sjukskriven på detta sättet. Enda gången jag varit sjukskriven är knappt två veckor för nackspärr och föll då aldrig inför ramen för att hamna på försäkringskassans bord.
Men wow alltså. Pratade med min personliga handläggare som hade ett känslospann i räckvidd med en tesked. Hur snabbt jag kunde vara åter i tjänst.
Det har tagit mig tre år att nå den gränsen där jag måste stanna bilen för att kräkas i vägkanten innan ett arbetspass och funderar på om det är ett skäl för att avsluta allt. Permanent! Att stå på arbetsplatsen och glömma bort vad man gör och vad man har gjort.
Det går inte över på tre veckor.

Det är inte värdigt för mig att behöva foga mig, att fortsätta och framförallt är det inte värdig vård för mina patienter. Att personalen är så slutkörd att man inte känner att man har koll på medicinen. Det kan vara direkt livsfarligt. Och jag kan inte vara den människa dom förtjänar att möta, att vårda dom, att se dom.

Jag försöker allt att göra för att slappna av. Att låtsas må bra. Få tillbaka någon sorts värdig vardag. Se saker som jag har missat i dunkelt så att jag återfår någon sorts livsglädje igen. Som en ny baddräkt och att bada i havet. Fast jag flöt mest runt och låtsades att jag var död.
Sen försöka hålla det hela på en nivå att man inte oroar ihjäl dom i sin närhet. Tappad livslust med lagom mycket skådespeleri att det kanske blir bra.

Men jag vill få tillbaka fotfästet. Jag vill hitta något jag vill göra. Lämna detta dunkel och hitta rätt väg.
Men det kanske inte tar enbart tre veckor att få mörkets slöja lyft ifrån ansiktet.