"Du jobbar väl inte heldag imorgon?!"

Så ingen har missat att mitt i min 30-årskris så har jag blivit sjukskriven. För första gången i mitt liv för något psykiskt. Jag räknar bort den gången då jag skadade axeln i mitt arbete. Då jag fångade någon jag inte borde ha fångat och skadade axeln, vilken jag fortfarande har problem med.
Nu efter andra dagen in i min sjukskrivning, all ångest den orsakar mig, samt ångesten ifall jag inte hade blivit sjukskriven så slår det mig helt plötsligt...
När jag gick in och anmälde mig som sjukskriven....
Ingen fråga om hur jag mår. Bara ifall jag jobbade heldag. För det fanns ingen att täcka mig. Det är vården idag.

Varför ger det mig ångest? Det är dom som bränner broar med vikarier. Det är dom som sliter ut sin personal.
Precis som jag söndagen den 13 blev nedslagen av en patient på jobb inte heller frågade hur det var med mig. Då överfallslarmet inte funkade och det var ren tur att min kollega känner mig så väl, och patienterna har ett halvt öra till rummet jag var inne i.
Eller hur dom utsätter en arbetsplatsambassadör som skall fånga upp anställda som mår dåligt, som man får reda på berättar en massa saker om en.
Allt är så jäkla bisarrt.

Har idag skickat iväg ett medelandde till en av mina bästa kollegor som jag hoppas inte lyssnar på alla rykten som sprids. Som väldigt gärna sprids. För att ha flyttat ifrån en stor stad till en liten ort till landet så är allt detta helt främmande för mig. I mitt barndoms Malmö var man anonym. Nu vill dom veta vilken bil man kör.
Men man kan bara hoppas att någon lyssnar på ens sida av storyn. Det är inte ett rop på hjälp. Det är vi för gamla för.
Vi kör hårt, hårdare hårdast. Ta tag i saker.

Foto ifrån en mindre bra tid, men då jag stod ut bättre.



Sjukskriven tre veckor framöver. Till att börja med.

Så min stressnivå nådde nya höjder och var hos läkaren igår, som sjukskrev mig tre veckor framöver. Det var det längsta hon kunde göra för mig just nu, med återbesök om två veckor igen. Försäkringskassan är ju hård nu med sjukskrivningar.
Jag blir stressad över att jag har tre veckor på att lugna ner mig på, att sansa mig och reda ut tankarna.
Och när klockan idag närmar sig ett arbetspass jag skulle ha jobbat så får jag ångest trots att jag vet att jag inte skall dit. Kan inte slappna av.
Kroppen är spänd och det kryper på insidan av huden. Det kanske släpper när tiden för arbetspassets början har passerat?
 
Försöker inbilla mig att det är som en semester. Att jag är ledig. Men alla nerver i hela kroppen skriker emot detta påstående som jag inbillar mig själv.
Men det är nog ett sätt som jag behöver att se det på för att kunna slappna av. Gör vad du vill för att må bra.

Detta hjälper ju inte direkt ens ålderskris att man samtidigt skall fallera helt psykiskt. Men detta är så viktigt att ta upp! Psykisk ohälsa av alla dess sorter. Att gå in i väggen, ångest, depressioner. Det måste talas om!
 
 



Gå in i väggen är det nya svarta.

Jag är sämst på det här med att blogga. Men den senaste tiden har jag mest hållt näsan ovanför ytan. Efter att ha kört all-in i över tre år för
att hålla ekonomin flytande tillsammans med sambo, flytt och jobb så är jag ganska slut. Jag känner att jag är påväg emot den där berömda väggen alltfler lär känna.
Är dock lite mer än dryga tre år. Innan dess körde jag all-in med att plugga för att kunna göra något av mig själv.
Sen att det nu i efterhand visar sig vara helt fel och man känner ångesten komma krypande pga all slösad tid gör ju inte direkt saken bättre.
 
Kanske får mer än 30-kris? Men utbildad som man är inom ett viss fält så och även personliga erfarenheter inom utmattningssyndrom så känner jag väl igen mina tecken. Koncentrationssvårigheter, glömska, oförmögen att reda ut tankarna.
Upptäcker stavfel i var och varannan mening i detta blogg-inlägget jag får rätta efterhand.
Har dock sträckt ut en hand till min mor som hjälpt mig att få en tid till läkare. Detta måste stoppas innan det går för långt.
Nu kan det låta glyttigt att som 30-åring ber ens mor att beställa tid... Men, jag hade aldrig tagit tag i det själv. För jag orkar. Även när jag vet att jag inte gör det.
Så kan jag nog allt orka lite till. Jag är lite dum i huvudet när det gäller sådant. För visst fan orkar jag! Eller?
 
Så ibland är det bara bäst att lämna det ifrån sig. Även om hela ens kropp skriker att nej. Men det kommer bli bra i slutändan.