Med måndagar så kommer ju även vardagensmåsten och dagens var ett samtal med försäkringskassan. Wow! Jag har aldrig varit sjukskriven på detta sättet. Enda gången jag varit sjukskriven är knappt två veckor för nackspärr och föll då aldrig inför ramen för att hamna på försäkringskassans bord.
Men wow alltså. Pratade med min personliga handläggare som hade ett känslospann i räckvidd med en tesked. Hur snabbt jag kunde vara åter i tjänst.
Det har tagit mig tre år att nå den gränsen där jag måste stanna bilen för att kräkas i vägkanten innan ett arbetspass och funderar på om det är ett skäl för att avsluta allt. Permanent! Att stå på arbetsplatsen och glömma bort vad man gör och vad man har gjort.

Det går inte över på tre veckor.

Det är inte värdigt för mig att behöva foga mig, att fortsätta och framförallt är det inte värdig vård för mina patienter. Att personalen är så slutkörd att man inte känner att man har koll på medicinen. Det kan vara direkt livsfarligt. Och jag kan inte vara den människa dom förtjänar att möta, att vårda dom, att se dom.

Jag försöker allt att göra för att slappna av. Att låtsas må bra. Få tillbaka någon sorts värdig vardag. Se saker som jag har missat i dunkelt så att jag återfår någon sorts livsglädje igen. Som en ny baddräkt och att bada i havet. Fast jag flöt mest runt och låtsades att jag var död.
Sen försöka hålla det hela på en nivå att man inte oroar ihjäl dom i sin närhet. Tappad livslust med lagom mycket skådespeleri att det kanske blir bra.

Men jag vill få tillbaka fotfästet. Jag vill hitta något jag vill göra. Lämna detta dunkel och hitta rätt väg.

Men det kanske inte tar enbart tre veckor att få mörkets slöja lyft ifrån ansiktet.