Så ingen har missat att mitt i min 30-årskris så har jag blivit sjukskriven. För första gången i mitt liv för något psykiskt. Jag räknar bort den gången då jag skadade axeln i mitt arbete. Då jag fångade någon jag inte borde ha fångat och skadade axeln, vilken jag fortfarande har problem med.
Nu efter andra dagen in i min sjukskrivning, all ångest den orsakar mig, samt ångesten ifall jag inte hade blivit sjukskriven så slår det mig helt plötsligt...

När jag gick in och anmälde mig som sjukskriven....
Ingen fråga om hur jag mår. Bara ifall jag jobbade heldag. För det fanns ingen att täcka mig. Det är vården idag.

Varför ger det mig ångest? Det är dom som bränner broar med vikarier. Det är dom som sliter ut sin personal.
Precis som jag söndagen den 13 blev nedslagen av en patient på jobb inte heller frågade hur det var med mig. Då överfallslarmet inte funkade och det var ren tur att min kollega känner mig så väl, och patienterna har ett halvt öra till rummet jag var inne i.
Eller hur dom utsätter en arbetsplatsambassadör som skall fånga upp anställda som mår dåligt, som man får reda på berättar en massa saker om en.

Allt är så jäkla bisarrt.

Har idag skickat iväg ett medelandde till en av mina bästa kollegor som jag hoppas inte lyssnar på alla rykten som sprids. Som väldigt gärna sprids. För att ha flyttat ifrån en stor stad till en liten ort till landet så är allt detta helt främmande för mig. I mitt barndoms Malmö var man anonym. Nu vill dom veta vilken bil man kör.
Men man kan bara hoppas att någon lyssnar på ens sida av storyn. Det är inte ett rop på hjälp. Det är vi för gamla för.
Vi kör hårt, hårdare hårdast. Ta tag i saker.