Jag är sämst på det här med att blogga. Men den senaste tiden har jag mest hållt näsan ovanför ytan. Efter att ha kört all-in i över tre år för

att hålla ekonomin flytande tillsammans med sambo, flytt och jobb så är jag ganska slut. Jag känner att jag är påväg emot den där berömda väggen alltfler lär känna.
Är dock lite mer än dryga tre år. Innan dess körde jag all-in med att plugga för att kunna göra något av mig själv.

Sen att det nu i efterhand visar sig vara helt fel och man känner ångesten komma krypande pga all slösad tid gör ju inte direkt saken bättre.

 

Kanske får mer än 30-kris? Men utbildad som man är inom ett viss fält så och även personliga erfarenheter inom utmattningssyndrom så känner jag väl igen mina tecken. Koncentrationssvårigheter, glömska, oförmögen att reda ut tankarna.

Upptäcker stavfel i var och varannan mening i detta blogg-inlägget jag får rätta efterhand.
Har dock sträckt ut en hand till min mor som hjälpt mig att få en tid till läkare. Detta måste stoppas innan det går för långt.

Nu kan det låta glyttigt att som 30-åring ber ens mor att beställa tid... Men, jag hade aldrig tagit tag i det själv. För jag orkar. Även när jag vet att jag inte gör det.

Så kan jag nog allt orka lite till. Jag är lite dum i huvudet när det gäller sådant. För visst fan orkar jag! Eller?

 

Så ibland är det bara bäst att lämna det ifrån sig. Även om hela ens kropp skriker att nej. Men det kommer bli bra i slutändan.